Hej Malin

Jag har precis vaknat till, jag vet inte vad klockan är. Allt är så hopplöst, mitt inre är dött. Varför, varför pinar du mig när du vet att jag ej kan kämpa emot?

Min hjärna styrde inte mina handlingar, det gjorde mina känslor men ändå fanns någon spärr djupt inom mig.

Idag vet jag så mycket, ja du vet själv. Jag känner mig så nertryckt, som om jag vore marken du trampade på. Fastän mitt hjärta spricker och faller som löven till marken, så kommer jag åter från jorden att växa. Eller kanske som ett träd som du högg av utan att tänka på att rötterna återigen kan växa.

Åh Erik! Jag saknar dom glada rösterna som var dag brukade existera i mitt liv, mitt liv som behöver värme för att sluta vissna, mitt liv som endast är ett liv tillsammans med dom glada rösterna.

En gång hade jag ett riktigt hem, en fru, en son, en familj som jag trodde älskade mig. Ingenting annat än en tom känsla har jag kvar.

Ännu en kväll tittar jag på solnedgångens sista solstrålar. Med trasig själ sitter jag i sorgens hus med nycklar, galler och lås. Tala om för Erik att hans far sakta förgås! Tala om hela sanningen för honom, för sanningen kommer alltid fram förr eller senare. Vad tror du då att han ska tycka om den? Har inte hans far lidigt nog än? Säg det! Tala om det för mig!

Du dömde mig till en långsam och ohygglig plåga. Du berövade mig kärleken när du berövade mig friheten, du berövade mig lyckan när du berövade mig kärleken.

Vem i himmelens namn är du Malin? kan du tala om det för mig? Ja, detta namn har fortfarande en ljus klang för mig. Jag har viskat det gråtande av längtan, jag har ropat ut det i förtvivlan. Jag kommer aldrig glömma detta namn.

Vad är det som sker? Vad är detta för tillstånd? Är det detta som kallas kärlek? Det finns också andra ord.

Malin, jag tror att jag håller på att förlora förståndet här. I natt vaknade jag till, i mörkret såg jag dig nedanför mitt fönster. jag rörde försiktigt vid dig genom fönsterglaset. Med mina fingrars baksida där senorna är av vidrörde jag din kind... Förundrad och förvånad upptäckte jag att du försvunnit och var borta, du hade lämnat mig. Ja, nu minns jag, så var det... jag skakar och ryser i hela kroppen.

På morgonen när jag vaknade visste jag inte om det som hade hänt var verklighet eller dröm. Det är sådant som händer varje man. Kanske plågas jag mer än man bör göra? Ja se på mig! Idag är det ingen som bländas av min blick så som när jag log mot min älskade för fem år sedan.

Jag minns det som om det vore igår. Ja, jag minns när vi promenerade denna magiska nyårsafton. Månens ljus lyste i dina ögon. Vi kom fram till ett ställe vid ån som vi stannade vid. Jag försökte säga dig något men orden kom inte fram. Men i dina ögon kunde jag se att du avslöjat mina ögons hemlighet och jag behövde inte tala mer. Det var en sådan ljuvlig natt när vi promenerade. Snön var så djup och det var så kallt men vi vände kylan till värme. Vi slängde ner varandra i snön, rullade runt, tittade på månen och stjärnorna och skrattade åt allting.

Ja, minns du det? Eller skakar du av dig det som en hund skakar pälsen efter en regnig promenad? Dina ögon är kalla som stål nuförtiden. Förut brukade de glittra som värdefulla diamanter, nu uttrycker de bara tomhet, hat och förakt. Du sörjer dig själv men ändå skrattar ni.

Ni har byggt upp en mur omkring mig som en hård, tjock och grå betongvägg. Ibland hittar jag någon spricka och tittar ut (men bara tillfälligt). Jag försöker se min son, Erik, men ni hjälps åt att täcka sprickorna och skrattar ännu mera. Har någon av er frågat om Eriks åsikt? Frågan är bara om muren är tillräckligt stark. Jag vet att min son kommer växa sig stark en dag och riva denna mur. Då tror jag inte dina medhjälpare kan stoppa min son!

Gå in i ditt rum och stäng igen din dörr min son! Din far som bor i det fördolda kanske står bakom väggen till ditt rum och hör hur du längtande ropar efter pappa, också om dina läppar är stumma.

Erik, jag hoppas du tar hand om blomman vi odlade tillsammans, eller har den vissnat? Du Malin, jag vill bara att du läser detta brev! Din helvetes jävla jävel...

Jag vill be dig om ursäkt för allt som hände, jag menar det verkligen. Vi har sårat varandra på olika sätt, de osynliga såren är djupast. Jag vill och hoppas att jag någon gång skall kunna få fram de fina orden. De orden som du behöver få höra och jag behöver få sagda.

Jag vet att jag är en krånglig jävel, ja, jag är inte riktigt klok. Men försök förstå mig, jag älskade dig så mycket. Så drabbades jag av den mest förfärande av olyckor, av det grymmaste lidande. Gränsen mellan fantasi och verklighet suddades ut. Ingen kan föreställa sig hur det sårade mig att du lämnade mig.

Tro inte att jag hatar dig. Jag vill ge vänskapen och inte hatet en chans, du är trots allt Eriks mor. Malin, det finns en hemlighet som jag vill berätta om för dig, men inte ännu. Idag har jag börjat förstå saker och ting, jag har haft tid att tänka igenom allt.

Nu måste jag sluta, frukosten kommer snart. Du får skriva tillbaka. jag vill veta om du vill vara vän med mig. Berätta hur det går med vårt lilla busfrö. Till slut, håll om honom hårt och krama honom länge från mig.

Mvh Pedro




Uppdaterad 2012-04-25

			Redaktör och ansvarig utgivare: John Johansson yakida@telia.com www.yakida.se